> ## Content Index > Fetch the complete content index at: https://otherwise.ghost.io/llms.txt > Use this file to discover other available public pages before exploring further. # Nobels fredspris och behovet av självrannsakan - URL: https://otherwise.ghost.io/nobels-fredspris-och-behovet-av-sjalvrannsakan/ - Published: 2026-10-17T17:45:20.000Z - Updated: 2026-10-17T17:45:20.000Z - Author: Khaled Salih ### Vad tror sig kommittén faktiskt belöna? Är priset ett erkännande av prestation eller ett försök att påverka framtiden? [Publiserad 14 Oktober 2026](https://www.fokus.se/sticket/nobels-fredspris-och-behovet-av-sjalvrannsakan/?ref=otherwise.ghost.io) Jag blev arg när årets Nobels fredspris tillkännagavs. Men ilska är inget argument, så jag försökte i stället förstå vad jag egentligen reagerade på. Det handlade inte bara om Navi Pillay, Barack Obama, Abiy Ahmed eller Yasser Arafat. Problemet är större än personerna. Det handlar om en institution som kan ge en människa eller en politisk process en närmast oöverträffad moralisk prestige, men som har betydligt svårare att i efterhand visa vad den själv har lärt sig om den ursprungliga bedömningen visar sig vara felaktig. Det väcker en grundläggande fråga om vad fredspriset egentligen är till för. Ska det belöna en fred som redan har åstadkommits, uppmuntra en fredsprocess som ännu inte är avslutad, stärka en politiker som Nobelkommittén hoppas ska röra sig i rätt riktning eller markera en moralisk ståndpunkt i en pågående konflikt? Det är olika saker, men de ryms alla under samma namn: Nobels fredspris. När Yasser Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres fick priset 1994 belönades inte bara något som redan hade hänt. Nobelkommittén ville också stärka en ännu ofullbordad fredsprocess. Arafats framträdande var dessutom ovanligt även i Nobelprisets historia. Han tog emot världens mest prestigefyllda fredspris i sin karakteristiska olivgröna uniform och keffiyeh, med den revolutionära ledarens ikonografi fortfarande synlig på fredsprisets podium. Klädseln bevisade naturligtvis ingenting om hans framtida politiska handlande, men vid en ceremoni vars funktion till stor del är symbolisk är symbolerna inte betydelselösa. På ett annat sätt gällde samma framtidsorientering Barack Obama 2009\. Han hade då varit USA president i mindre än ett år. Priset handlade i stor utsträckning om riktning, ambition och förhoppning. Det behöver inte i sig vara fel, men en förhoppning är inte ett resultat. Om en institution delar ut sin högsta utmärkelse delvis på grundval av den framtid den tror sig se, uppstår också frågan om hur institutionen senare prövar sin egen prognos. Abiy Ahmed är ett ännu tydligare exempel. När Etiopiens premiärminister fick priset 2019 visste Nobelkommittén att utvecklingen fortfarande var osäker. Just därför ville man ge hans fredsarbete stöd. Ett år senare bröt kriget i Tigray ut. Det innebär naturligtvis inte att Nobelpriset orsakade kriget, och det utplånar inte heller betydelsen av den fredsöverenskommelse med Eritrea som Abiy faktiskt hade bidragit till. Men det borde väcka en annan fråga: Vad lärde sig Nobelkommittén om sin egen bedömning? Vilka antaganden höll? Vilka gjorde det inte? Förändrades något urvalskriterium? Det är den sortens offentliga självkritik jag saknar. Problemet är inte i första hand att Nobelkommittén ibland kan välja fel person. Alla institutioner kan göra fel. Problemet är att dess auktoritet är betydligt lättare att skapa än att ompröva. En vetenskaplig teori kan överges, en regering kan röstas bort, en dom kan överklagas och en politisk strategi kan ersättas. Ett Nobelpris lever däremot vidare och skapar ett symboliskt kapital som i praktiken inte kan dras tillbaka. Det är mot den bakgrunden årets val av Navi Pillay blir särskilt intressant. Hon har en lång och betydande juridisk karriär bakom sig, något varje seriös kritik av priset måste erkänna. Men hennes nutida offentliga roll är också nära förknippad med den FN-kommission som anklagat Israel för folkmord i Gaza, och priset tillkännagavs två dagar efter treårsdagen av den 7 oktober. Jag vet inte vad de enskilda ledamöterna i Nobelkommittén avsåg med tidpunkten, och det är heller inte nödvändigt att spekulera om deras motiv. Det viktigare är vad som faktiskt förändras när en person med denna roll får Nobels fredspris. Bevisläget i en pågående juridisk och politisk konflikt förändras inte i samma ögonblick som priset tillkännages. Inget nytt dokument upptäcks, inget nytt vittne framträder och ingen omstridd historisk eller juridisk slutsats avgörs genom en Nobelceremoni. Det som förändras är auktoriteten runt påståendet. Prestige kan påverka hur ett argument uppfattas, upprepas och ifrågasätts utan att göra argumentet sannare eller falskare. Därför oroar jag mig mindre för Nobelkommitténs eventuella politiska sympatier än för själva konstruktionen. Institutioner kan förstärka varandras auktoritet. En organisation drar en slutsats, en annan hänvisar till den och en tredje konstaterar att flera respekterade institutioner nu är överens. Medier börjar tala om en växande konsensus och politiker hänvisar i sin tur till denna konsensus. Till sist kan själva förekomsten av konsensus börja fungera som ett argument för slutsatsen. Men konsensus är inte samma sak som sanning. Det betyder inte att minoriteten automatiskt har rätt; den som står ensam mot alla andra kan naturligtvis ha helt fel. Den viktigare frågan är vilken ny information som skulle kunna få oss att ändra uppfattning. Den frågan måste kunna ställas om Pillays slutsatser, om Israel, om Nobelkommitténs bedömningar och, lika viktigt, om mina egna. Jag föreslår inte att Nobelpriser ska återkallas när historien utvecklas annorlunda än kommittén hoppades. Det skulle skapa nya och sannolikt större problem. Men varför skulle Nobelkommittén inte kunna genomföra en offentlig efterhandsgranskning fem eller tio år efter varje fredspris? Den skulle kunna fråga vad kommittén faktiskt trodde sig belöna, om priset var ett erkännande av en prestation eller ett försök att påverka framtiden, vilka antaganden som höll och vilka som visade sig felaktiga. En sådan granskning skulle inte behöva vara en rättegång mot pristagaren. Den skulle vara en granskning av Nobelkommitténs egen bedömning. Vad visste man då? Vad trodde man? Vad hände sedan? Och vad har institutionen lärt sig? Annons Det skulle knappast försvaga Nobelpriset. En institution med stor moralisk auktoritet borde bli starkare av att kunna visa hur den själv korrigerar sina misstag. Fred kräver trots allt inte människor eller institutioner som aldrig har fel. Den kräver institutioner som kan upptäcka och korrigera fel innan andra människor måste bära kostnaden för dem. Nobelkommittén utvärderar varje år kandidaterna till världens mest prestigefyllda fredspris. Vad som saknas är en lika tydlig offentlig mekanism för att senare utvärdera Nobelkommitténs egna tidigare utvärderingar. Nobels fredspris behöver inte kunna radera historien. Men Nobelkommittén behöver en backstegstangent. *Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak*