> ## Content Index > Fetch the complete content index at: https://otherwise.ghost.io/llms.txt > Use this file to discover other available public pages before exploring further. # Mina ord räcker inte till - URL: https://otherwise.ghost.io/mina-ord-racker-inte-till/ - Published: 2026-10-07T18:32:34.000Z - Updated: 2026-10-17T13:39:03.000Z - Description: Jag vill inte låta den 7 oktober förvandla varje palestinier till Hamas. Jag vill inte låta Gazas lidande göra antisemitismen osynlig. - Author: Khaled Salih - Tags: Newsletter, #Migrated-1792244264359, #Import 2026-10-17 14:38 Text: [Khaled Salih](https://www.fokus.se/author/khaled-salih/?ref=otherwise.ghost.io) [Publicerad 2026-10-07](https://www.fokus.se/sticket/mina-ord-racker-inte-till/?ref=otherwise.ghost.io) --- ![](https://otherwise.ghost.io/content/files/2026/10/bfeec231-f0df-4e13-b724-3167b4a01fab_760x422.tif) Bild: Jim Urquhart / AP --- **T**re år har gått sedan pogromen den 7 oktober 2023, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska skriva om den dagen. Det är ett besynnerligt erkännande för någon som skriver så mycket som jag gör. Jag har skrivit om Hamas, Israel, Gaza, Iran, jihadism, underrättelsemisslyckanden och om hur intelligenta människor och institutioner kan bli fångar i sina egna föreställningar. Men jag har undvikit en svårare fråga: Vad gjorde pogromen med mitt eget sätt att tänka? Jag menar inte vilken politisk ståndpunkt dagen gav mig. Jag misstror själva idén att en katastrof ska ge oss en position som vi sedan ägnar resten av livet åt att försvara. En katastrof borde ge oss problem som vi inte kan fly ifrån. För mig blev den 7 oktober ett sådant problem. När jag såg bilderna den morgonen återvände ett annat minne: [Anfal](https://kurdistanmemoryprogramme.com/story-of-anfal/?ref=otherwise.ghost.io). Inte därför att den 7 oktober var Anfal. Det var den inte. Historia måste skiljas från historia. Aktörer, omfattning, avsikter och institutioner måste hållas isär. Men jag kände igen något. Jag hade under många år arbetat med dokumenten från Anfal, den irakiska regimens folkmordskampanj mot kurderna. Det som stannade kvar hos mig var inte bara dödandet. Det var klassificeringen. Staten hade en förklaring av Irak. Kurden motsade den. Människor kunde därför upphöra att mötas som enskilda människor. Först blev individen en kategori. Sedan fick kategorin en förklaring. Därefter började förklaringen avgöra vad som fick göras med människan. Jag lärde mig något av Anfal som jag då ännu inte kunde formulera: *Människan kan försvinna innan kroppen gör det.* Den 7 oktober såg jag mekanismen igen. Jude. Israel. Sionist. Bosättare. Ockupant. Fiende. Orden betyder inte samma sak. Några av dem kan vara legitima politiska eller beskrivande kategorier. Men när kategorin börjar bära slutsatsen: *därför är denna människa ett legitimt civilt mål*, då har individen försvunnit in i förklaringen. [Sinjar](https://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/sinjar-challenges-and-resilience-nine-years-after-genocide?ref=otherwise.ghost.io) lärde mig ytterligare något. När IS angrep yazidierna 2014 hade förövarna redan en teori om vilka yazidierna var. Men jag har med tiden förstått att även den formuleringen riskerar att ge förövaren för stor makt. Yazidierna fanns först. Före IS fanns familjer, byar, kärlek, religion, konflikter, barn, sånger, drömmar och vanliga morgnar. Förövarens teori kom senare. Offret har ett liv innan förövaren namnger henne. Det är kanske därför den 7 oktober har varit så svår för mig att skriva om. Jag såg judar mördas därför att deras mördare hade placerat dem i en förklaring där den enskilda människan inte längre kunde stoppa handlingen. Som kurd känner jag igen den avgrunden. Men just därför måste jag också vägra nästa steg. Jag vill inte låta den 7 oktober förvandla varje palestinier till Hamas. Jag vill inte låta Gazas lidande göra antisemitismen osynlig. Jag vill inte låta antisemitismen göra palestinskt lidande osynligt. Jag vill inte låta Anfal förvandla varje arab till Saddam. Jag vill inte låta IS för alltid bestämma vem en yazidier är. Minnet måste få vara starkt utan att bli suveränt. Det är kanske den svåraste lärdomen av alla. Ett folk som har blivit utsatt för något fruktansvärt har all rätt att minnas. En judisk familj behöver inte glömma den 7 oktober. En kurdisk familj behöver inte glömma Anfal. En yazidisk familj behöver inte glömma Sinjar. En palestinsk familj behöver inte glömma sina döda eller sitt förstörda hem. Men minnet får inte ensamt äga framtiden. Jag skriver detta tre år efter pogromen utan någon slutgiltig formel för Israel och Palestina. Det skulle nästan motsäga allt jag försöker säga. Jag har i stället fått en fråga som jag inte hade den 7 oktober 2023: *När verkligheten visar att något i vår förklaring är fel – vart tar felet vägen?* Kan vi rätta våra idéer? Eller försvarar vi dem tills någon annan måste bära kostnaden? Anfal lärde mig att människor kan dö för att en stat vägrar korrigera sin bild av världen. Sinjar lärde mig att en mördarideologi kan försöka beröva ett helt folk rätten att definiera sig självt. Den 7 oktober påminde mig om hur snabbt en människa kan försvinna bakom en kategori. Tre år senare vill jag hålla fast vid något mycket enkelt: Människor är inte utkast. Våra förklaringar är det. När verkligheten visar att vi har fel är det teorin som måste kunna strykas, ändras eller överges. Inte människan. *Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak*